En matig föresats

Jag har en dragning åt att göra andra saker medan jag äter. Varför inte passa på att titta på film eller svara på mejl när jag ändå inte gör något annat än äter? I mina försök att vara effektiv eller om det bara skedde av gammal vana, upplevde jag någon slags disharmoni. Det blev mer att jag åt för att få i mig energi och näring än att njuta av maten. Så för några år sedan bestämde jag mig för att när jag äter ska jag bara äta, utom när jag är i sällskap med andra. Då umgås och pratar jag gärna.

Det har väl gått sisådär, men med min nya praktik av föresatser har jag tagit till mig det hela igen. Jag märker en dragning åt att sätta mig framför datorn, plocka fram mobilen eller bläddra i en bok. Det har ändå varit skönt att bara ägna mig åt att uppleva smaken och konsistensen av det jag äter, helt enkelt att vara närvarande i det jag ägnar mig åt. Och eftersom det är en föresats och inte en regel kommer jag antagligen emellanåt att skriva ett viktigt mejl, fastän jag äter.

Enminutsregeln

Häromdagen skrev jag om föresatser. En föresats jag tagit till mig är: Om det tar kortare tid än en minut, gör det nu! Det här är något som funkat riktigt bra och som jag har verkligen nytta av.

Jag lämnar skorna på golvet, och så kommer jag på min enminutare och vips sätter jag upp dem på skohyllan. Jag är på väg att lägga ifrån mig solglasögonen på ett ställe där jag inte kommer hitta dem förrän efter fem minuters letande kantat av svordomar, och så lägger jag dem istället där de ska vara. Och istället för att sätta tvättmedlet på första bästa vågräta yta går jag ett par steg och ställer in det i städskrubben.

Detta nya förhållningssätt ger minst en dubbel effekt. Dels slipper jag ägna tid åt att leta efter prylar. Dels får jag möjlighet att vara riktigt nöjd med mig själv.

Goda föresatser

I Gretchen Rubins bok "Projekt lycka" skriver författaren om föresatser. Föresatser är till skillnad från mål något vi inte avslutar, utan något att ständigt sträva efter. Jag tilltalas av idén om föresatser som ett hjälpmedel att leva mitt liv mer efter mina värderingar. Mina föresatser vill jag formulera så de blir som en magnet jag dras emot, inte som ett hinder som ska övervinnas.

Min första föresats är: Svara så snart som möjligt, även om jag inte har något svar. Jag vet själv hur frustrerande det kan vara att inte få svar på ett mejl. Ibland kommer jag på mig själv med samma beteende. Jag läser ett mejl och vet inte riktigt vad jag ska svara, så ligger det och skvalpar och i bästa fall tar det bara energi och skapar dåligt samvete; och i sämsta fall glömmer jag bort mejlet. Så min föresats är att svara så snart jag läser mejlet (eller sms:et eller mobilmeddelandet eller...) om så bara: "Tack för ditt mejl! jag återkommer när jag funderat klart på din fråga."

Att skapa tillfällen så jag blir nöjd

Jag kan förundras över att jag ibland ägnar mig åt vanor och ritualer som gör att jag känner mig så nöjd. Ta det här med att gå. Vi omges av lättgådda asfaltsvägar och gångstigar. Det är väldigt bekvämt att ta sig fram och snubbelrisken är minimal. Tyvärr är våra fötter inte gjorda för detta ensidiga underlag, så de försvagas.

När jag är ute och rör mig till fots letar jag därför ofta efter ojämnheter så benen, senorna och musklerna i mina fötter får röra sig i olika riktningar. En favorit är att, i väntan på tåget, gå på de räfflade stenplattorna som återfinns på pendeltågs- och tunnelbaneperronger. Den här ritualen gör att jag flera gånger per dag får möjlighet att känna mig riktigt nöjd.

Att gå en annan väg

När jag går hem från bussen kan jag i princip välja två vägar; antingen går jag Pepparvägen eller så tar jag Tobaksvägen. Idag valde jag Tobaksvägen och när jag närmade mig la jag märke till det där lite otillgängliga skogspartiet mellan Peppar- och Tobaksvägen. Det är bergigt och går uppför så det är ingen som använder denna höjd som en genväg.

Jag valde att gå upp. Där uppe var det som en skyddad platå, vilket de två katter jag stötte på verkade ha upptäckt före mig. Platsen var nästan helt skyddad från insyn och det var märkligt stilla. Att göra saker som skiljer sig från sina rutiner ska vara välgörande för ens kreativitet. Det gäller bara att vara så kreativ att man kommer på de små saker i vardagen som kan ge annorlunda upplevelser.

Asocialt beteende

Jag har kommit på mig själv med asocialt beteende när jag åker buss. Om det inte är så mycket folk sätter jag mig närmast mittgången med ryggan på fönsterplatsen. Jag sänder därmed ut ett effektivt budskap: "Låt mig vara i fred!".

Häromdagen kom jag att tänka på detta och kom på att om någon vill sätta sig bredvid mig och kanske till och med börjar prata med mig, vill jag för det mesta inte alls vara i fred. Så nu sätter jag mig vid fönsterplatsen med ryggsäcken på golvet mellan mina fötter. På det här sättet öppnar jag mitt sinne för nya möjligheter. Vem vet, en dag börjar jag kanske själv prata med min medpassagerare.

Att vara effektiv på mitt eget sätt

Jag har lyssnat på och läst en hel del böcker om att vara effektiv och nå sina mål. Det har mest varit nordamerikanska författare och det viktigaste har tyckts vara att nå framgång på det professionella planet. En hel del av idéerna och förslagen har jag visserligen förstått, men samtidigt har jag haft svårt att identifiera mig med den karriäristiska anda som förmedlats. Det har väl helt enkelt inte känts så meningsfullt att få fler saker gjorda på kortare tid för att tjäna mer pengar.

Men så slog det mig att jag ju kan använda tipsen på mitt eget sätt. Jag kan välja att göra vissa saker mer effektivt för att få mer tid över till att göra saker jag finner meningsfulla och som jag njuter av att göra. Bara för att mitt fokus inte ligger på att göra karriär betyder ju inte att jag måste vara långsam och ineffektiv.