Hur en dagordning gjorde mig uppspelt

Jag är med i Välkomstkommittén, en arbetsgrupp i mitt kollektivhus. Vi gillar att snacka och våra möten brukar ta minst en timme och vara allt annat än effektiva. Det kan vara helt okej, men ibland vill jag vara effektiv. Både jag och minst en person till ville komma tidigt i säng så jag slängde ihop en dagordning på några minuter för att försöka snabba på mötet.

Det gick över förväntan! Fyra punkter med sammanlagt åtta underpunkter tog en dryg halvtimme och vi fick mer gjort än på ett av våra vanliga möten. En kort tids förberedelse kan spara mycket tid och förlänga sovtiden. Problemet är bara att jag blev så uppspelt (jag kan bli det av möten ibland) så att jag ville skriva detta blogginlägg, men jag kommer i alla fall att komma tidigare i säng än efter ett av våra vanliga möten.

Jag kan välja vad jag gör med mitt liv

En tidig morgon i början av juli satt jag på stationen och väntade på pendeltåget. Plötsligt översköljdes jag av meningslöshet. Känslan intog varje del av min kropp och tanken ska det va så här? intog mitt huvud. Jag går upp mellan fem och sex nästan varje morgon och kommer hem efter sex nästan varje dag. Jag hinner inte riktigt med någonting förutom mitt arbete och min träning som jag alltid lyckas prioritera.

Det var starten på en väldigt spännande sommar med många, långa och djupa samtal med många olika personer; om arbete, drömmar, längtan och mening, ja om livet helt enkelt. Mot slutet av semestern pekade allt mot att jag behöver ändra mina arbetstider för att leva ett liv jag trivs med. Jag har nu pratat med de jag behöver prata med och inom en snar framtid kommer förändringar ske.

Jag är oerhört tacksam att jag lever i en tid och i ett land där jag har stora möjligheter att själv välja hur jag lever mitt liv. Jag är också girig och vill ha ännu mer av den varan, både för mig själv och resten av världens befolkning.

Jag klippte till

Idag när jag sprang från Älvsjö hem till Hökarängen gick en man och klippte gräset med en manuell gräsklippare i sin trädgård. Det var flera år sedan sist jag överhuvudtaget såg en handdragen gräsklippare och det slog an en sträng inom mig. Underbart att i dessa automatiserade tider se någon som med egen kraft klipper sin gräsmatta. En fin kombination av kroppsarbete och minimal miljöpåverkan.

När jag passerade sa jag "Jag gillar gräsklipparen!" och fick ett glatt svar tillbaka. Så sprang jag och log för mig själv i flera minuter i visshet om att jag gjort dagen bättre för minst två personer.

En matig föresats

Jag har en dragning åt att göra andra saker medan jag äter. Varför inte passa på att titta på film eller svara på mejl när jag ändå inte gör något annat än äter? I mina försök att vara effektiv eller om det bara skedde av gammal vana, upplevde jag någon slags disharmoni. Det blev mer att jag åt för att få i mig energi och näring än att njuta av maten. Så för några år sedan bestämde jag mig för att när jag äter ska jag bara äta, utom när jag är i sällskap med andra. Då umgås och pratar jag gärna.

Det har väl gått sisådär, men med min nya praktik av föresatser har jag tagit till mig det hela igen. Jag märker en dragning åt att sätta mig framför datorn, plocka fram mobilen eller bläddra i en bok. Det har ändå varit skönt att bara ägna mig åt att uppleva smaken och konsistensen av det jag äter, helt enkelt att vara närvarande i det jag ägnar mig åt. Och eftersom det är en föresats och inte en regel kommer jag antagligen emellanåt att skriva ett viktigt mejl, fastän jag äter.

Enminutsregeln

Häromdagen skrev jag om föresatser. En föresats jag tagit till mig är: Om det tar kortare tid än en minut, gör det nu! Det här är något som funkat riktigt bra och som jag har verkligen nytta av.

Jag lämnar skorna på golvet, och så kommer jag på min enminutare och vips sätter jag upp dem på skohyllan. Jag är på väg att lägga ifrån mig solglasögonen på ett ställe där jag inte kommer hitta dem förrän efter fem minuters letande kantat av svordomar, och så lägger jag dem istället där de ska vara. Och istället för att sätta tvättmedlet på första bästa vågräta yta går jag ett par steg och ställer in det i städskrubben.

Detta nya förhållningssätt ger minst en dubbel effekt. Dels slipper jag ägna tid åt att leta efter prylar. Dels får jag möjlighet att vara riktigt nöjd med mig själv.

Goda föresatser

I Gretchen Rubins bok "Projekt lycka" skriver författaren om föresatser. Föresatser är till skillnad från mål något vi inte avslutar, utan något att ständigt sträva efter. Jag tilltalas av idén om föresatser som ett hjälpmedel att leva mitt liv mer efter mina värderingar. Mina föresatser vill jag formulera så de blir som en magnet jag dras emot, inte som ett hinder som ska övervinnas.

Min första föresats är: Svara så snart som möjligt, även om jag inte har något svar. Jag vet själv hur frustrerande det kan vara att inte få svar på ett mejl. Ibland kommer jag på mig själv med samma beteende. Jag läser ett mejl och vet inte riktigt vad jag ska svara, så ligger det och skvalpar och i bästa fall tar det bara energi och skapar dåligt samvete; och i sämsta fall glömmer jag bort mejlet. Så min föresats är att svara så snart jag läser mejlet (eller sms:et eller mobilmeddelandet eller...) om så bara: "Tack för ditt mejl! jag återkommer när jag funderat klart på din fråga."

Att skapa tillfällen så jag blir nöjd

Jag kan förundras över att jag ibland ägnar mig åt vanor och ritualer som gör att jag känner mig så nöjd. Ta det här med att gå. Vi omges av lättgådda asfaltsvägar och gångstigar. Det är väldigt bekvämt att ta sig fram och snubbelrisken är minimal. Tyvärr är våra fötter inte gjorda för detta ensidiga underlag, så de försvagas.

När jag är ute och rör mig till fots letar jag därför ofta efter ojämnheter så benen, senorna och musklerna i mina fötter får röra sig i olika riktningar. En favorit är att, i väntan på tåget, gå på de räfflade stenplattorna som återfinns på pendeltågs- och tunnelbaneperronger. Den här ritualen gör att jag flera gånger per dag får möjlighet att känna mig riktigt nöjd.