Idag är det första maj. Det är en röd dag i dubbel bemärkelse och de flesta är lediga från sina lönearbeten (men just idag arbetar jag). Första maj är arbetarnas dag. En dag att fira och se tillbaka på vad människor före oss har kämpat för och som vi idag många gånger tar för givet. Rösträtt, A-kassa och anställningstrygghet har inte fallit som manna från himlen. Det är människor som under knappa omständigheter har samlat sina få resurser och arbetat för att skapa ett mänskligare samhälle där allt fler behov kan tillgodoses. Det är också en dag som gjord för att blicka framåt, att påminna oss om vilka missförhållanden vi kan rätta till och att planera och organisera för att skapa det samhälle vi vill se.
En anledning till att jag kan skriva den här bloggen – och till att jag kan leva ett förträffligt liv – är tack vare människor som min farfar, som organiserat sig politiskt och fackligt för att kämpa för ett samhälle där alla kan få möjlighet blomstra. Ett samhälle där vi inte bara kan drömma om förändringar utan också, tillsammans med andra som delar våra drömmar, förverkliga dem. För det är jag evigt tacksam.
